Ändå känns det på nåt konstigt sätt längre bort än någonsin. Detta har liksom blivit en del av oss. All stress, det dåliga samvetet när man inte är här, tröttheten när man är här alldeles för mycket, frustrationen när det inte går så fort som vi önskar eller när nåt blir fel - allt det hör på nåt sätt till vardagen nu. Insikten att vi faktiskt kommer bli färdiga, att vi faktiskt kommer att bo här har inte helt slått rot än.
Stundtals går man ur den där byggbubblan och det är då, när man ser på det lite utifrån, som stoltheten verkligen slår till. Vi gjorde det - vi byggde ett hus!
Idag levererades köket. Pessimistisk som jag kan vara ibland hade jag redan ställt in mig på att det skulle bli försenat, det är trots allt en sån klassisk grej som kan gå fel. Men icke. Halv tio på morgonen kom lastbilen från Länghems kök med sin dyrbara last. Avance i antracitgrått. Jag älskar redan vårt nya kök - fast det står som ett havererat Tetris staplat utmed väggarna. Igår var jag iväg och tittade på vedspis och när jag kom hem hade P tagit hem golvprover för beskådning. Idag har vi även varit hos Idala trappen och godkänt allt så nu kan trappan börja tillverkas.
Så visst rör det på sig ute i vårt älskade, älskade Paradis!
